Saker och ting händer ju i livet. Barnen växer, man själv förändras (make likaså). Hoppas intellektet utvecklas för lekamen gör sannerligen inte det! Igår kom ett sånt där d-vla samtal från sjukvården igen. Inget jag blir förvånad över. Men jobbigt som tusan ändå.
Man står ensam.
Igen.
Hmm vet inte riktigt hur jag ska göra...
Antingen låtsas jag som ingenting och är det glättiga jaget som jag vet att jag fixar fint (man lär sig ett o annat i servicebranschen)
eller så talar jag klarspråk om hur det egentligen känns
eller så funderar jag inte över detta alls, utan pausar.
Tjao!
lördag 17 oktober 2009
Tveksam
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 reaktioner:
Eller så träffar du en kär gammal vän (mig) och spyr ut skiten. Jag är bra på att lyssna.
Man orkar inte vara den glättiga glada jämt, man får och måste vara lessen och förbannad också!
Kram!
Håller med ovanstående inlägg :)
När man väl börjar pysa lite, så går det av bara farten.
- Kommer från mig som är tyst som muren, så fort ngt handlar om mig själv... men det är ju aldrig fel att ge goda råd till sina vänner.
En stor kram från mig, hej!
Skicka en kommentar